detta är då min självbiografi som jag hade tänkt att lägga in. INTE för att den gav ett MVG utan
för att den beskriver mitt liv bra!

Elinor Gustavsson.

 

Det var den 6 juni år 20009 som jag trodde att mitt liv skulle ta sin vändning. Det var nämligen då som jag blev tillsammans med killen som jag hade tyckt om så otroligt länge. Jag kände mig då som den lyckligaste tjejen på denna planeten. Jag var helt säker på att ingenting skulle få mig att må dåligt eller någonting. Men jag hade fel. Två veckor senare, det var midsommarafton och allt var helt underbart. Närmare bestämt så var mitt liv perfekt. Men det skulle inte hålla sig särskilt länge. Klockan var runt 16.oo och hela mammas släkt var hemma hos oss, när jag hör hur mobilen plingar till utifrån köket. Jag skyndade mig dit och såg att jag hade fått ett sms. När jag sedan såg vem det var ifrån så lände jag hur glädjen och lyckan spred sig från topp till tå. Hjärtat slog dubbla slag när jag tryckte på knappen så jag kunde läsa smset. Men jag ångrade mig direkt efter att jag hade läst första meningen. Jag kände hur lyckan och glädjen rann av mig och ersattes av ledsamhet. Det värkte i bröstet på mig och jag kände hur ögonen fylldes utav tårar. Det var över. Han ville tydligen inte vara tillsammans med någon på sommaren. Men det såg jag bara som en otroligt dålig bortförklaring.

 

Dagar och veckor gick och mitt liv hade förändrats totalt. Det hade blivit mycket svårare att lita på killar igen eftersom han jag hade varit tillsammans med inte hade gjort slut med sin gamla tjej när han var tillsammans med mig. Det var någonting som jag fick reda på nu i efterhand.

 

Sedan hade hela sommarlovet gått och det var dags för skolan igen. Nu var det dags för 8;an. Jag kan inte direkt säga att allt var bra. Men när man hade dem bästa vännerna som fanns där och stöttade en så kändes allting mycket bättre. Men det var mycket stress för att hinna med allt. Det var skola, läxor, fotboll, ridning, vänner och mycket mer. Det blev som sagt mycket stress och jag kände en viss press på mig själv. För jag ville ju självklart klara allting. Jag ville uppnå vissa betyg och mycket andra saker som sätter stor press.

 

Det gick längre in på terminen och allting kändes ganska bra. Stressen hade lugnat sig och allt var bra med vännerna. Men jag trodde det skulle hålla sig längre. I början av November ungefär så kände jag att mitt såkallade ” tonårsliv ” började. Jag var arg, deprimerad och ledsen många stunder. Men sen därefter var jag jätteglad. Men jag tog åt mig utav minsta dåliga kommentar som jag fick. Oavsett hur elak eller taskig den var så tog jag åt mig otroligt mycket. Det var otroligt många som insåg det och började tracka ner på mig. De som gjorde det här mest var killar som går i vår skola men som inte känner mig överhuvudtaget. De sa bara kommentarer om mitt utseende och det visade ganska tydligt vilka dem egentligen var. Jag försökte tänka bort allting som dem sagt men det var inte lätt. Mitt självförtroende hade redan sjunkit ner till botten. Vore det inte för att jag hade så stöttande vänner så skulle jag antagligen varit på samma ruta än, fortfarande mått så dåligt som jag mådde då. Men det var inte det enda med alla kommentarer. Det lägsta dem gjorde var att dem skrev allting på datorn. Den vågade knappt se åt mitt håll i skolan. Det gjorde så att allt kändes båda bättre och sämre.

 

Nu när jag har skriver allt detta och vet att det inte var så länge sen så känns det både bra och dåligt. Det känns bra eftersom mycket av det är över men även dåligt pågrund av att det fortfarande kommer mycket kommentarer från olika personer och att vissa snackar mycket när man är själv med någon. Men så fort dem kommer tillbaka till sitt gäng så existerar inte jag längre.

 

Det finns väldigt många personer som jag tycker om, och jag vill finns där för alla som behöver. Men så försöker jag vara snäll emot någon och det enda man får tillbaka är ”håll käften” eller ” jag hatar dig” och det är sådana kommentarer som jag kan få av någon jag snackade med som bra vänner för bara någon dag sedan. För mig gäller detta mest killar. För så här håller iallafall inte dem tjejer som jag känner på.

 

Men till sist så måste jag säga att jag vet att jag inte är snyggast i världen och att jag har inget speciellt vackert utseende. Men jag är iallafall mig själv och jag är snäll. Man kan alltid lita på mig för jag berättar inte för någon. Jag är ganska glad över att jag gick igenom den här perioden för den fick mig att verkligen tänka. Jag ångrar ingenting, och då menar jag verkligen ingenting. Jag är nöjd med mitt liv och den jag är. Det kan ingen ta ifrån mig.