FEBIJA!

i snart 1 och ett halvtår har jag ridit henne, hon är den bästa som finns verkligen!
och nu kommer jag till slutet, efter denna månaden så slutar jag ridningen, börjar satsa mer
på skolan, fotbollen&vännerna! och förhoppningsvis sångkarriären om det blir nån.
men det känns hemskt som fan. när jag har mått som allra sämst, så har det vart en lycka
att få komma upp till stallet, mysa med henne och sen bara rida och ta det lugnt.
att andas in den helt underbara doften av hästlukt och damm som blandats, det är bäst asså.
och att få sitta på Febijas rygg och bara känna vinden, regnet och allt vad som är komma mot
ansiktet är det bästa som finns.
att galoppera över ängen med henne i somras fick mig att glömma alla bekymmer och bara må så
otroligt bra verkligen. men nu blir det ingenting mer sånt, och det känns så jävla hemskt.
vet faktiskt seriöst inte hur jag ska klara mig utan ridningen, den har hjälpt mig igenom det mesta.
jag visste att det var sista månaden i januari nu, och då får jag inte ens komma upp och rida
dem sista gångerna, det var vad som stod i ett sms, från ridläraren.
jag orkar inte ens komma tillbaka och träffa henne igen så mamma&pappa ska hämta mina saker
så nu blir det ingen mer ridning alls.

det finns fan inte ord för hur jävla fucking mycket jag kommer sakna Febija!
1 och ett halvt år, till och med längre, har hon vart som min egen häst.
jag har bara längtat efter att få komma tillbaka till stallet, och aldrig velat därifrån.
bara velat stanna där och känna lugnet och tryggheten som jag känner av hästarna!
känslorna blandas som fan när jag skriver detta, men jag hinner inte med ridningen längre,
jag hinner inte, skolan och allt måste gå i första hand så nu blir det ingen mer ridning.

men sen för ungefär ett halvårsen kom fölet, och när jag såg det första gången,
jag trodde jag skulle dö, så otroligt sött var det.
sen så har det vart med det senaste halvåret, ridit i paddocken med mig och febija och
det har vart underbart att se hur han springer fram och halkar och ramlar och allt.
och nu kommer jag inte få uppleva dem känslorna igen, jag grät till och med vissa gånger
pga hur jävla underbart det faktiskt var att bara vara där.
jag satt alltid och prata med febija, jag vet att det låter sjukt men det kändes som om hon
faktiskt lyssnade på vad jag sa, det finns inte ord för hur underbart det är.

men som sagt , nu är det över. detta är ju mitt egna val till 100%
men faan vad jag kommer sakna det,
jag ramlade av febija ca 7 gånger, men jag satt alltid upp igen och jag litade på henne
så mycket. jag var aldrig rädd när jag red henne, aldrig verkligen, oavsett vad hon gjorde.
allt var bara så underbart! Febija, hästen som jag älskar!
jag skiter i om ni tycker jag är hur löjlig som helst, men det är så det är!
ni som rider borde veta hur det är, Febija betyder väldigt mkt för mig,
även fölet!

älskar dem! (L)



Febija, den underbaraste hästen i denna värld!
kommer sakna det så otroligt mycket<3