ingenting är särskilt bra längre, enda platsen där jag mår hyffsat
det är när jag är hemma, men familjen! men så fort jag blir ensam så kommer
ensamheten och all oro krypande och sätter sig fast på mig igen
rädslan om att bli förlorad är så stark att det börjar locka fram mardrömmar.
gråten blir starkare och ibland känns det som om allt bara är över verkligen
jag har förlorat dig, jag har förstått det nu och det kommer aldrig bli vi
jag bara vet det nu. jag hade hopp förut och det kändes som om det en dag
skulle vara vi som gick där tillsammans, hand i hand, som om ingenting
annat existerade. att jag skulle få känna dina läppar mot mina och dina andetag
mot mig, dina armar runt mig och att jag fick känna mig levande.
just nu känns det bara som om man vandrar runt utan mål.
jag vill kämpa för dig, försöka få det att bli vi. men jag orkar verkligen inte mer.
jag måste försöka glömma dig även om det antagligen kommer bli det svåraste jag
någonsin har gått igenom. och alla negativa kommentarer från omgivningen gör
det inte precis lättare. alla ni som säger en massa skit är folk som inte känner mig.
folk som jag inte gjort någonting emot egentligen och jag orkar bara inte med allt
som sänker ner mitt självförtroende så enormt jävla mycket. jag klarar det bara inte.
jag önskar bara man kunde stoppa allting och spola tillbaka tiden så att allt blev som
det var förut. för jag saknar det väldigt väldigt mycket!
tiden då man inte brydde sig lika mycket om utseende, då alla var ens vänner,
då killar var killbaciller som vi tjejer tyckte var jätteäckligt ett tag.
jag saknar allt och hur det var innan allt blev så sjuukt seriöst.
asså jag mår bra vissa stunder, men just nu är inte detta okej faktiskt.
jag trodde ett tag där att allt skulle lösa sig men det visade sig bara bli värre.
vänner som dissar, vänner man inte kan prata med, BÄSTA vänner som dissar
och även dem kan man lixom inte prata med längre. dem jag trodde alltid skulle
finns för mig är som borta när jag verkligen behöver dem. jag brukar verkligen inte
ha problem. men detta är ett problem och nu har jag nästan ingen hjälp. jag har
alltid hjälpt folk med alla deras problem men nu när jag behöver dem så  har jag
bara några få kvar. men ni som är kvar, ni är så jäävla betydelsefulla!
min dag vore verkligen inte detsamma utan er även fast jag är som jag är just nu,
men jag älskar er! det måste ni veta.
men detta, detta är någonting jag måste ta mig igenom.
den här texten är mesta dels till Dig, de vänner som har dissat och de med kommentarerna.
för ni måste verkligen förstå, att jag har varit nära att bara skita i allt,
strunta i skolan och bara göra ingenting. det har varit vääldigt nära! så ah
vill ni göra detta till en förändring så gör det! jag behöver verkligen det även om ni kanske
bara sitter och skrattar åt all denna skiten. menmen.
ännu en smäll som man antagligen bara får ta.
men jag, jag ska kämpa för att få detta bra, och jag börjar, NU!